Om hotbilder

Ordet "hotbild", varje gång det dyker upp i media, då drar jag öronen åt mig.

Om jag förstått användningen av detta begrepp riktigt så betyder det att en person som har en hotbild, denne böver inte ha varit utsatt för ett faktiskt hot. Utan det kan handla om att någon, exempelvis SÄPOs allmänt omvittnade kloka kommisarier, har tänkt ut det det kan finnas någon som är ett hot mot denne personen.

Inför Socialdemokraternas partikongress fick vi denna artikel på pränt i Aftonbladet. Och visst, jag kan inte veta något om vilken upprördhet vår kulturminister Leif Pagrotsky skulle ha väckt i Sverige, men jag tycker det hela förefaller konstigt. Via internetforum och bloggvärlden har man ju kommit i kontakt med diverse knäppgökar och rättshaverister som utropat vad de anser om våra politiker och ministrar; kan dock inte minnas en enda gång att Leif Pagrotskys namn ens varit uppe till debatt.

Men Aftonbladet vet:

Pagrotsky har väckt starka känslor under många år. Enligt Säpo var han mer avskydd än Anna Lindh inför EMU-valet 2003.

-Hon var inte den minister som var mest utsatt under kampanjen, det fanns säkert många fler som tyckte illa om Leif Pagrotsky, sa Margareta Linderoth, tidigare biträdande Säpochef i januari 2004.

Den som kan läsa mellan raderna kan här se att den tidigare biträdande Säpochefen går i försvarsställning för att det gick som det gick. Vi kan alltså på goda grunder anta att vid tiden för mordet på Anna Lindh bedömde SÄPO det som troligare att den dåvarande handelsministern (var det, va?) skulle råka ut för ett attentat och därför gav honom livvaktskydd. Men inte Anna.

Aftonbladet ger oss också en hint om vad som låg bakom "hotbilden" mot Pagrotsky:

Pagrotskys judiska bakgrund har också lett till en förstärkt hotbild. I slutet av 1990-talet var han en följetong på den nu nedlagda och mycket kritiserade kanalen Radio Islam.

Det finns säkert fler än undertecknad som började sin internetdebattörkarriär på den nu mer nedlagda debattsiten på SvD. Vi som höll hus där vet vilket hat som vissa debattörer där riktade mot Anna Lind. Anledningen var naturligtvis alltid att hon ansågs ha gett svenska skattepengar till "palestinska terroristgrupper" och jag tror att jag kan få med mig webredaktören att minnas att han på den tiden varje morgon fick lägga tid på att plocka bort skrifterna med mer eller mindre tydligt riktade hot mot Anna Lindh. Särskilt aktiv i detta var en person som uppgav sig vara involverad i den Israeliska krigsmakten. Han fick sin signatur avstängd, men registrerade snabbt en ny och nästa kväll var han igång igen.

Till sist öppnade de mest israelvänliga en egen debattsite och där anslöt sig även denne person, under signaturen "IDF". Här fortsatte hatet mot Anna Lindh spridas och inte ens på kvällen den 10 september 2003 klarade han av att maskera sitt hat.

Ett tag så stod signaturen "IDF" med som "contributor" på denna blogg, men efter att jag uppmärksammat detta for han bort ifrån listan.

Jag skulle tro att denne person och Ahmed Rami på Radio Islam håller ungefär samma galningsfaktor. Om SÄPO hade koll på den av mig ovan beskrivna signaturen; det kan jag ju inte veta. De kanske visste att han bara var en tangentbordsmytoman, vad vet jag.

Vad jag kan spekulera om är dock att jag tror det är betydligt lättare för en SÄPO-chef att gå till sina politiskt överordnade och berätta att vi "har en hotbild orsakad av muslimska extremister i Radio Islam"......

......än att göra samma sak och definiiera hotet från "judiska extremister". Gissa om detta skulle komma ut i Expressen på nolltid och man sen skulle få löpa gatlopp. "SÄPO-chefen antisemit", mm!

Så vad jag tror, det är att dessa "hotbilder", dom hittar SÄPO just där man har fokuset inställt, just precis i lampans sken! Och där det är mest politiskt korrekt att söka dem.

Minns även Palmemordet! Minns att OM det skulle ha kunnat tänkas ut ett rimligt politiskt motiv att döda Palme, visst vore det i så fall rimligt att söka detta i den upprörda affär som skade honom några månader innan hans död, dvs, beslutet att bjuda hit Yassir Arafat. Detta skapade ju ett enormt hat mot Palme i judiska kretsar. Skulle inte detta ha kunnat trigga någon galning att begå brottet?

Men tänk er att Hans Holmérs babianer skulle ha gjort ett massgripande mot Stockholms alla judar på samma juridiskt obefintliga grunder som han massarresrterade kurder. Hur hade reaktionen på det blivit i Expressen, Dagens Nyheter eller för den delen New York Times?

Nej, skulle man söka ett politiskt motiv fick man naturligtvis söka det i lyktans sken och just precis på det ställe terroristlampan stått och lyst de senaste åren. Följaktligen blev det kurder som misstänktes (motivet skulle ha varit vrede för att Sverige inte gett deras ledare politisk asyl, eller, enligt spaningsgruppens mer vilda spekulationer, att Iran lovat kurderna ett eget land om de bara såg till att den där Olof Palme i Sverige trillade av pinn). Massarresteringar av kurder kunde ske relativt lungt utan att några grupper med starkt politiskt inflytande protesterade för mycket.

Den politiska novisen som kan sin matematik räknar nu snabbt fram att dessa massarresteringar av kurder ägde rum just precis på den tiden av sent åttiotal då Saddam Husseins gasningar av kurder i Irak ägde rum. Den kan kanske så här i efterhand verka lite konstigt att man så okontroversiellt kunde ansätta politiska förföljelser i Sverige av just den folkgrupp som just samtidigt fick utså försök till utrotning från den store tyrannen i Bagdad. Man kan kanske tro att en sådan som Per Ahlmark och övriga DN:s ledarsida skulle ha protesterat högljutt. Så skedde dock inte; kraven på akut avsättning av Saddam Hussein för hans illdåd mot kurder uppstod inte förrän sent på våren 2003, dvs, då när det stod klart att man inte kunde försvara kriget mot Irak med förekomsten av massförstörelsevapen.

Här måste jag dock vara tydlig! Jag tror inte på någon judisk inblandning i Palmemordet, och även om så vore så skulle jag ha protesterat mot om den rättsosäkra förfarandet mot kurder under Holmérs tid istället hade aplicerats på judar.

En slutlig anekdot om SÄPOs hotbilder måste ju även plockas med i denna berättelse. Ordet går därför till Jan Guillou:

En enklare metod än att själv begå brott är förstås att hitta på. Med den metoden utvecklade statens man Gunnar Ekberg avsevärd flit. När riksdagens försvarsutskott mitt under brinnande IB-affär 1974 ville bevisa hur god och nyttig Ekbergs verksamhet varit lät man offentliggöra 38 smakprov på hans rapportering. Där fanns allt från Palestinagruppernas planer på att spränga broarna över Göta älv i Göteborg till väpnade attacker på judiska institutioner i Sverige. Eftersom de flesta medier återgav dessa påhitt på fullt allvar fick Palestinagrupperna det förstås hett om öronen.

Nu i Säkerhetskommissionens rapport återges en del av denna häpnadsväckande rapportering så att man allvarligt måste fråga sig inte bara hur det stod till i huvudet på somliga ledamöter av riksdagens försvarsutskott utan än mer hos rikets säkerhetstjänst.

Ty rent fenomenal i sin absurditet är exempelvis Ekbergs rapport om hur författaren Staffan Beckman och jag själv skulle ha suttit på krogen och kommit på den briljanta idén att Palestinagrupperna skulle upprätta ett gemensamt kommando med Nordiska rikspartiets Assar Oredsson, och hur vi vid hans sommarställe ”Björnidet” skulle träna en gemensam nazi/vänsterstyrka för att slå till mot ett judiskt barnhem. Säpo tog detta spritt språngande påhitt på så stort allvar att man faktiskt spanade en halv sommar runt ”Björnidet” för att ta oss på bar gärning.